Nätterna blir lättare och lättare. Jag saknar dig mindre och mindre. Kanske saknar en närhet, någon att krypa ner hos när jag var kall och frusen. Men jag saknar inte dig. För ingenting var någonsin på riktigt. Du har bevisat det nu. Som en klok man sa till mig: "Häng inte läpp för att du gav honom många chanser, tänkt istället vad det säger om dig: att du är lojal, att du vågar tro och hoppas, att du kan förlåta, att du inte ger upp i första taget! Det säger en hel del om dig, en hel del bra saker. Se det som så istället. Han gick miste om något - en snygg, smart och moralisk tjej (vilket inte växer på träd)." 

Jag klarar mig bättre på egen hand. Nu behöver jag aldrig mer leva upp till dina krav. Inte någons krav. Min energi ska gå till mig själv och mitt liv.  

Trött. Kläderna som legat på golvet i mitt rum i snart en vecka får ligga kvar inatt med. Orkar inte ta tag i skiten. Imorgon börjar en ny vecka och jag tar dagarna som de kommer. Ett helt nytt liv väntar mig. En helt ny "jag". Och den här uppdateringen kommer slå er med häpnad gott folk.

..but now all I see is tears. 

Orkar inte längre nu.

..and then it got dark outside and everything felt the same again.  

Just nu vill jag bara skrika.. Hade en värdelös dag i skolan. Men nu är det äckligaste klarat så länge och jag kan ta det lite lugnt igen med alla hemtentor.. Känner att jag kommer behöva det här med egetarbete, fixar inte skolan mer.. Vill börja med körkortet också, på riktigt. Men hittar inte tiden. 

Idag hittade jag i alla fall tid för en mysig fika med en fin Elin. Blir så glad och pepp efter att ha pratat med den tjejen! 

Borde nog gå och lägga mig tidigt ikväll. Orkar inte hålla mig vaken en hel natt till. 

Har pluggat inför spanskaprovet hela natten och hela morgonen. Något jag egentligen borde ha gjort i en månads tid. Inte det allra lättaste att trycka in en månads plugg på ett par timmar.. Jag väntar tålmodigt på mitt ig.

Bortsett från att spanskan skiter sig så gör även livet det just nu. Befinner mig i en äcklig dimma och jag ser varken ut eller in. Vet inte bak eller fram. Vill slå på något, riktigt hårt. Vill hoppa och skrika, svära och slåss, tills allt blir bra igen.

Men den här gången skulle det inte hjälpa. Det kommer inte bli bra. Aldrig någonsin. 
För nu vet jag sanningen.

Idag ville jag inte kliva upp ur sängen. Låg kvar 40 minuter extra, vilket var ett stort misstag eftersom jag då fick stressa till bussen istället. Men skönt var det i alla fall. Sen tog jag mig en tupplur på bussen också, fy helvete vad skönt!

Resten av dagen vill jag bara slänga i väggen. Spanska om en kvart, sen en dryg historialektion och en egen hållen idrottslektion. Suck