Veckorna rullar vidare, dagarna passerar allt fortare. Känner mig efter i allt, så himla typiskt mig att skjuta upp allt skolarbete till sista dagarna. Har tre uppsatser att skriva till imorgon - för på fredag bär det av. Barcelona! Ska bli så skönt att avsluta tvåan där och sen komma hem till en skolavslutning och ett helt sommarlov att se fram emot. Planerar dessutom för fullt inför projektarbetet i trean, har redan en hel del ideér och det känns skönt. Förövrigt rullar livet på, känner inte igen mig själv riktigt alla gånger. Något har hänt.. 

Igår kom Johanna över, vi käkade gott, myste framför hockey och sen låg vi och kollade film och pratade enda in på småtimmarna. Det var skönt. Och oerhört behövligt. 

Hon drog hemåt för drygt en timme sen, själv sitter jag kvar nere i källaren. Orkar inte ta mig upp och göra mig i ordning. Vad ska jag göra mig i ordning för liksom? Har ingen lust till något längre. Usch. 

Jag hoppas kunna fylla hela min sommar med arbete, så jag kan lägga all skit bakom mig och ta alla mina ihoparbetade pengar och bara dra iväg. Utan några måsten, utan något alls. 

Vill bara slippa.

Ja jag vet, mina senaste blogginlägg har vari oerhört deppiga. Men jag kan inte göra så mycket åt det för tillfället. Prova själva att förlora er livs kärlek efter tre och ett halvt år tillsammans, bara sådär. Prova själva att utsätta er för smärtan jag känner. Då skulle ni förstå att mina deppiga inlägg egentligen inte är något emot vad jag skulle kunna skriva..

...sen jag kunde kalla dig min. Det gör ont. Varje dag. Varje sekund. Det blir inte bättre.

Jag trodde på oss. Efter allt du gjort, efter allt vi gått igenom, jag slutade aldrig tro på oss. För så mycket älskade jag dig. Men aldrig kunde jag trott att det bara var ensidligt. Att all kärlek jag hade att ge dig, inte betydde något. Jag ville dela mitt liv med dig, nej jag rättar mig själv, jag trodde att jag skulle dela resten av mitt liv med dig. För det var vad du sa till mig. Du ville leva med mig, flytta ihop med mig såfort det bara gick. Och jag trodde varje ord du sa. För allt jag såg var kärlek.

Allt jag ser idag är sorg och ensamhet. 
Jag trodde på dig och se var det tog mig. Nu vet jag varken ut eller in. Jag vill tillbaka till mitt lilla moln av ovisshet och kärlek, för där kände jag mig åtminstone trygg.

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag letar mig genom mörker men tycks inte hitta något ljus som kan leda mig ut. Jag sitter fast. Precis som du sitter fast innanför min panna. Din hand i min, dina läppar mot mina, din famn tätt emot min om nätterna. Ingenting av det får jag någonsin tillbaka.

Jag vet inte om jag klarar det här.. 

Jag ska klara det här. Jag ska gå med huvudet högt. Fortsätt fäll krokben ni, jag kommer alltid resa mig. Och en dag kommer jag veta exakt var ni står och då kommer jag inte längre snubbla på era ben. 

Äkta kärlek. Innan dig trodde jag inte på kärlek. Trodde inte att två människor kunde älska varandra ett helt liv. Men du förändrade mitt sätt att se på kärlek. Med dig trodde jag på ett "förevigt". 

Men lika enkelt som du fick mig att falla för dig, fick du mig att ramla ihop och bryta varje ben i min kropp. Kärleken är som bortblåst hos dig, jag var inte värd din tid. Tre och ett halvt år och jag försöker vara stark, visa för alla att det bara är du som förlorar på det här. Men det är svårt att vara stark när jag är mos inombords. 

Får pepptalk av de flesta, alla vill få mig att inse att jag förtjänar bättre. Och det vet jag att jag gör.

Grejen är bara den att jag vill inte ha någon annan.. Du har sårat mig för många gånger nu, och jag har tillslit fattat att det här inte är bra för mig. Men jag är tom. Vet inte vem jag är längre, var jag är, var jag ska, vad jag vill. Jag vill aldrig må dåligt igen. Men vet att jag varken kan må bra med eller utan dig. 

Försöka gå vidare efter att ha gett hela sin själ till någon är inte ett lätt beslut att ta. Det gör ont i varje muskel i min kropp. Känns som hjärtat stannar till såfort du dyker upp i tankarna. Tårarna ligger och trycker dagligen, hela tiden. 

Jag har bestämt mig för att se sanningen, vår tid är förbi. Men det gör ont. Varje sekund som passerar. Du gav upp mig. Du lämnade mig.

Jag vet inte hur jag ska göra nu, det här är helt främmande för mig...