You don't really want my heart.

No, you just like to know you can.

.. om jag försvann. Har insett det nu. 

Jävla pissliv det här. Hoppas innerligt att morgondagen går fort.

Nu: dränker mina sorger och drar täcket över huvudet, drömmer mig bort långt härifrån.

Godnatt.

Ännu en sömnlös natt. Hur länge kan man hålla sig vaken egentligen?  

Imorgon väntar två redovisningar och sen tar jag ett efterlängtat höstlov. Det kommer väl till pass.

Har pluggat hela kvällen och lillebror har lyssnat och hjälpt när han kunnat, uppskattas mycket - även om jag vet att redovisningarna kommer suga iallafall.. Haha!

Har btw haft något mysko tryck över bröstet senaste dagarna, det gör inte så farligt ont men visst gör det lite ont. Obehagligt är det också. Läste att det kunde vara ångest- och deppression - relaterat och det skulle väl kunna stämma.. Får väl kolla upp det i dagarna om det inte försvinner..

Suck.

För att klara skolan måste jag fokusera. För att fokusera måste jag samla mig. För att samla mig måste jag pussla ihop alla tusentals bitar av mig själv som ligger utspridda längs med vägen. För att pussla ihop mig själv måste jag hitta tålamodet att leta. För att leta måste jag orka. För att orka måste jag sova. För att sova måste jag ha dig..

Och du är inte här. 

Ingen är.

Jag orkar inte mer. 

"Att vissa inte tycker om mig är priset jag får betala för att jag alltid är rakt igenom mig själv".

Mycket smickrande bild på mig osv..

Måndag imorrn.. Känner att det kommer bli en låååång natt men som tur är så har jag sovmorgon till 11.40 Vilket innebär att jag faktiskt inte behöver ta bussen till stan förrns vid 11! 

Big win för mig, att bo på landet resulterar oftast i att jag tillbringar alldeles för många mornar, alldeles för tidigt i skolan. Inte imorrn. Underbara känsla.

Nu ska jag väl fördriva natten med lite paradise hotel Danmark, har lite att se ikapp. Kommer som sagt bli en lång natt, känner att jag inte kommer kunna sova något. För mycket på hjärnan.

Godnatt.

Allting löser sig säger de.. Jag stannar ett ögonblick, vänder mig om, allt är som vanligt men ändå är ingenting som förut. Allting går runt även om det går tugnt. Sover, dricker, äter för lite. Har inte tid för rutiner, känner mig levande död. Jag blundar för sanningen, låtsas att livet leker.

Jag håller mig levande och skjuter på problemen till senare, hur länge orkar man egentligen gå runt och tro att allt ska lösa sig tillslut?

Mister vänner, finner nya, bättre direkt. Skaffar mig fiender, hatar, saknar, jag är sårad.. 

Behöver bli räddad..