...sen jag kunde kalla dig min. Det gör ont. Varje dag. Varje sekund. Det blir inte bättre.

Jag trodde på oss. Efter allt du gjort, efter allt vi gått igenom, jag slutade aldrig tro på oss. För så mycket älskade jag dig. Men aldrig kunde jag trott att det bara var ensidligt. Att all kärlek jag hade att ge dig, inte betydde något. Jag ville dela mitt liv med dig, nej jag rättar mig själv, jag trodde att jag skulle dela resten av mitt liv med dig. För det var vad du sa till mig. Du ville leva med mig, flytta ihop med mig såfort det bara gick. Och jag trodde varje ord du sa. För allt jag såg var kärlek.

Allt jag ser idag är sorg och ensamhet. 
Jag trodde på dig och se var det tog mig. Nu vet jag varken ut eller in. Jag vill tillbaka till mitt lilla moln av ovisshet och kärlek, för där kände jag mig åtminstone trygg.

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag letar mig genom mörker men tycks inte hitta något ljus som kan leda mig ut. Jag sitter fast. Precis som du sitter fast innanför min panna. Din hand i min, dina läppar mot mina, din famn tätt emot min om nätterna. Ingenting av det får jag någonsin tillbaka.

Jag vet inte om jag klarar det här..