Jag ska klara det här. Jag ska gå med huvudet högt. Fortsätt fäll krokben ni, jag kommer alltid resa mig. Och en dag kommer jag veta exakt var ni står och då kommer jag inte längre snubbla på era ben. 

Äkta kärlek. Innan dig trodde jag inte på kärlek. Trodde inte att två människor kunde älska varandra ett helt liv. Men du förändrade mitt sätt att se på kärlek. Med dig trodde jag på ett "förevigt". 

Men lika enkelt som du fick mig att falla för dig, fick du mig att ramla ihop och bryta varje ben i min kropp. Kärleken är som bortblåst hos dig, jag var inte värd din tid. Tre och ett halvt år och jag försöker vara stark, visa för alla att det bara är du som förlorar på det här. Men det är svårt att vara stark när jag är mos inombords. 

Får pepptalk av de flesta, alla vill få mig att inse att jag förtjänar bättre. Och det vet jag att jag gör.

Grejen är bara den att jag vill inte ha någon annan.. Du har sårat mig för många gånger nu, och jag har tillslit fattat att det här inte är bra för mig. Men jag är tom. Vet inte vem jag är längre, var jag är, var jag ska, vad jag vill. Jag vill aldrig må dåligt igen. Men vet att jag varken kan må bra med eller utan dig. 

Försöka gå vidare efter att ha gett hela sin själ till någon är inte ett lätt beslut att ta. Det gör ont i varje muskel i min kropp. Känns som hjärtat stannar till såfort du dyker upp i tankarna. Tårarna ligger och trycker dagligen, hela tiden. 

Jag har bestämt mig för att se sanningen, vår tid är förbi. Men det gör ont. Varje sekund som passerar. Du gav upp mig. Du lämnade mig.

Jag vet inte hur jag ska göra nu, det här är helt främmande för mig...